Nu har vi haft våran träff. Det bestämdes att jag skulle vara sjukskriven tills september, börja arbetsträna i slutet av augusti två timmar per dag första veckan under två dagar och nästa vecka under tre dagar.

Jag berättade att jag hade svårt att minnas och blivit rädd för mej själv, inte litar på det jag gör. Sedan att jag skulle prata med doktorn där om mina ev cirkulationsstörningar, det var helt fel forum. Som jag misstänkte.

Jag har tagit prover idag för att se om sköldkörteln fungerar som den ska, jag har många symtom.. Sedan så svullnar mina handryggar har jag märkt.

Jag fick ta blodtrycket också och det var 150/98 !! Boy. Ny tid om två veckor för att kolla blodtrycket igen.

Doktorn upplevde mej lite orolig över mitt sjukdomstillstånd (cystan) och det kanske jag är, men erkänner det inte.

Allt som allt var det en lugn stämning och jag kände mej inte trängd eller vrängd på något vis.

Min arbetskamrat och tillika fackrepresentant, en mycket klok kvinna, sa att det känns bra att du får ro att vara sjuk och ägna dej enbart åt att bli frisk. I sommar så får jag passa på att hälsa på mina kollegor och inte känna någon press. Jag får be mina barn skjutsa mej om de är hemma, men först får de baka nåt gott som vi kan ta med =)

Snart är det dags för storträffen. Då jag får prata med min handläggare på försäkringskassan, min chef och läkaren.

Jag har stora funderingar om vad det egentligen är för fel på mej. Jag undrar om det bara är ett virus eller om det tillstött mer. Jag upptäckte att mina bröstvårtor är blåaktiga när jag duschar, det är som jag inte har cirkulation som fungerar. Jag blir lite rädd. Jag kanske inte överlever detta ändå:(

Känns fel att behöva ta upp det med alla närvarande utan möjlighet att få prata med läkaren först. Men det är så i glesbygd. Finns inga tider för läkaren att träffa sina patienter. Du får prata med läkaren på torsdag säjer distrikssköterskan. Lycka till, hörru! Krya på dej!

Hur det nu än blir så känns det som jag har en lång väg tillbaka. Jag litar inte på mej själv eftersom jag inte minns som jag ska. Jag kan inte få arbetsuppgifter som har något eget ansvar. Sen att jag inte mår bra heller. Jag vet snart varken ut eller in.

Idag har jag haft en liten deppig dag. Jag mådde så fruktansvärt illa innan jag gick i säng igår och i morse så vaknade jag bara lätt illamående, men det förvärrades direkt jag rörde mej. Jag åt lite youghurt med ingefära i, fortsatte leta efter akupressurbanden. De är små svarta saker som inte tar så stor plats och inte kan man ringa dem heller! Jag trodde att de låg på tork på elementet i hallen, men se det gjorde de inte. Tittade i köksskåpet ovanför "förbjudna hörnet", dvs det hörn på köksbänken närmast dörren som allt hamnar på och till slut är det överbelamrat- min mans uttryck f.ö Nästa anhalt vardagsrumsbordet, men nej. Till slut letade jag i min handväska och där försvinner mycket, där låg de =)

Dagen idag har tillbringats så stilla som möjligt, alla försök till rörelser har gett illamående.

I eftermiddag fick jag så posten och en påminnelse igen! På elräkningen. Jag klarar inte av att betala dem längre, de har tagit bort inbetalningskortet och jag fattar tydligen ingenting. Jag tycks skicka in betalningen men den går inte iväg :( Jag ringde dit och hann inte mer än få tag i nån så brast det och jag bara grät över min situation, om han förstod mitt problem vet jag inte men han skulle skicka en räkning med inbetalningskort hädanefter.

Jag pratade med Neurologläkaren om detta att jag inte minns och har svårt att koncentrera mej, det är nog något som kommer att gå över med mitt skitvirus(egen värdering).

Det känns bara så himla jobbigt att jag inte kan lita på mej själv. Ska jag behöva ha det så här länge?

Jag kan undra om jag på något vis är unik i min sjukdomshistoria eller om någon annan lyckats få ett virus som slagit till på balansen utan att för den skull varken balansnerven eller kristallerna är det något fel på.

Jag har inte utmattningssyndrom eller utbrändhet, men min hjärna känns ha kortslutning ändå.

Mycket av tiden så kände jag att när yrseln var en del av vardagen så var redan mitt huvud upptaget med något och resten fick inte tillräckligt med resurser att fungera. Nu när det svänger friskt emellan yrslig och ganska okej så borde det fungera bättre. Men det är en bit kvar, tydligen.

Idag så vaknade jag och var yr igen. Det var svårt att hålla balansen, jag tog snedsteg och fick använda stöd. Jag försökte ändå att göra nånting idag. Låg på knä på gräsmattan och rensade lite ogräs i rabatten, vinglade sedan in och tvättade av mej och sedan lade jag mej på soffan. Jag kunde inte ligga ner, det kändes inte bra, så jag satte mej i gungstolen.. Sedan gick dagen medan jag kände mej dämpad i sinnet.

Försökte rensa lite ogräs efter middagen igen, men.. Det blev för mycket.

I kväll började så illamåendet igen. Jag kunde inte gå över golvet utan att det kändes som jag skulle kräkas.

Det känns som jag ska bli tokig! Varför kan inte detta ge med sej nån gång?

Samtidigt så hör jag vad mina jämnåriga går igenom, sjuka i sånt som inte går över utan de måste medicinera resten av livet. Andra kämpar mot cancer.. En av mina bekanta har fått reda på att hennes man bedragit henne,han har haft en annan kvinna samtidigt som henne. Deras gemensamma barn är inte den frukt av kärlek som vi trodde. Det var hennes andra äktenskap som gick i kras. Stackars människor.

Istället för att gnälla över mig och mitt till allmän beskådan, så kändes det bättre att gnälla i smyg. Jag mår dåligt över min situation. Jag kan inte hjälpa det. Det är väldigt stort för mej att behöva ligga/sitta/vänta på att det ska gå över. Bara detta att inte kunna ta sej till affären.. Svärmor ringde igår och de skulle till stan.(Vi bor grannar, rekommenderas ej.) -Vill du följa med?

Jag hade lust att säja -Ja, absolut! men det var inte en riktig fråga, det vet jag. I samma andetag så fortsatte hon breda ut sej om vad de skulle göra och sa sen -Hej då och lade på luren.

Idag så åkte de iväg igen. De har rest 3 gånger i veckan åt olika håll och jag sitter hemma och samlar damm.

Jag längtar efter att kunna åka iväg själv och inte behöva tigga om skjuts så fort det är något.

Hur ska jag ta mej ner till träffen med alla nästa vecka? Min man får ta en ledig dag utan lön för att skjutsa mej:(

Fy och åter fy för att behöva vara sjuk!

Jag känner mej lite patetisk då jag inte ens kommer ihåg lösenordet till bloggen, platsen är lättare då den kommer upp automatiskt i webläsarens fönster. Hur jag ska göra för att läsa gamla inlägg vet jag inte heller.

Jag har varit ute med mina vänner gåstavarna, jag känns lite vinglig så jag gick bara en sväng runt tomten och tittade på alla sommartecken som dykt upp. Vitsipporna under eken hade slagit ut för fullt. Scillan har blommat länge och krokusarna vissnat ner.

Vi var hemma hos mina föräldrar på födelsedagsfirande i helgen. Jag hade tydligen beställt lökar med min mor och nu hade de kommit. Hoppsan! Vad kan det vara? tänkte jag.. Men det var Spindelliljor =) Jag hade fått ett skott av en sådan för över tjugo år sen på mitt första jobb och den dog i hanteringen när barnen var små. Jag tyckte den var så fin och ovanlig också, så jag sörjde den faktiskt..

Jag har haft ett allvarligt samtal med min yngsta då hon fick frånvaro på en lektion och anledningen håller inte riktigt. Hon har tyckt att pappa bara brytt sej om mej medan jag varit sjuk och ingen har brytt sej om henne. Jag har inte förstått situationen, jag har bara flutit omkring i min bubbla. Det går inte spola tillbaka tiden. Jag kan bara försöka göra oss en ny plattform att börja om på.

Det finns så mycket att fundera över och att gråta över, men det leder inte alltid till något.

När jag kom till sjukgymnasten i förra veckan, så ville hon inte ge mej akupunktur eftersom jag mådde bättre och det kunde trigga igång något. Jag har åkt bil flera gånger den här veckan och det har gjort mej så trött, så trött. Det har gått bättre att åka men visst blir jag fortfarande illamående och yr. Jag fick nya rörelser som jag skulle göra. Jag har inte orkat under hela helgen. Det har inte funnits i min värld alls. Det är lite alarmerande, om jag inte minns att träna hur ska jag bli bättre? Jag tror att det är pga att jag är såå trött.. De nya rörelserna tror jag är bättre för mej, då de framkallar yrsel. Måste nog sluta nu och ta ett träningspass.. Huvudet upp och ner i en glidande rörelse, följ med med blicken. Upprepa. Ta sedan och gör samma glidande rörelse men med blicken fäst på en punkt. Upprepa.

Familjen kommer hem snart, det blir rester till middag idag.

Nu har jag faktiskt fått tre bättre dagar i rad! Jag har kunnat gå över gården utan att använda stöd. Jag har använt gåstavar ute så att jag kunnat parera mina snedsteg, inne har jag haft möbler och annat att hålla mej i. Istället för illamående så har jag istället en konstant huvudvärk men förvånansvärt lite yrsel. Känslan att kunna gå utan att behöva hålla i mej är helt fantastisk!! Jag ska få träffa sjukgymnasten igen i övermorgon och då ska jag få akupunktur mot migrän. Jag hoppas det ska ge mitt tillfrisknande en skjuts framåt. Tyvärr så har jag fått så många bakslag efter att jag haft en par bättre dagar, så jag börjar nästan vänta att det ska bli värre. Men samtidigt så måste jag våga tro och hoppas att det är dags nu för tillfrisknandet.

Min gamle far fyller år den här veckan. Något som jag funderat över tidigare innan jag blev sjuk. Lösa planer på att fixa och dona. Mamma är inte heller purung så det var tanken att syskonen skulle hjälpas åt med förberedelser och själva fixandet under festen. Men nu så är festen inställd pga att pappa tyckte att mamma inte skulle behöva arbeta så mycket för hans del. Pappa måste få bestämma, jag kan inte hjälpa till med nåt. Bakning som jag tyckt varit så roligt är egentligen hemskt avancerat, jag kan ju inte hålla koncentrationen så länge att jag får ihop en deg och sen så ska det ju både trixas för att få in det i ugn och sen gräddas. Då har jag kroknat för länge sedan. Disken. Det ska diskas bort och plockas undan. Paketeras och frysas... Saker som gått i ett nafs förut, det går inte nu.

Meningen är att det ska till en rehabträff snart. Vad innebär det egentligen? Min värsta mardröm är att det ska bli en sorts rättegång.Jag har inte orken att försvara mej, inte heller svaren på när detta ska gå över. Jag hoppas att jag ska bli så pass förbättrad att jag kan återgå till jobbet snart.. Jag kan inte påverka min sjukdom, jag har försökt.

Jag är en medelålders, gift kvinna med tre utflugna barn och ett kvar hemma.Idag är det 6 månader sedan jag insjuknade i förkylning. Muskelvärk och en enorm trötthet. Feber runt 38. Jag tänkte att det var nog en influensa som drabbat mej. Efter en vecka hade jag fortfarande ingen ork utan åkte till vårdcentralen och blev sjukskriven i en vecka till. Började sedan om att jobba som vanligt, kände mej helt återställd. Men efter 2 dagar på jobbet så var det dags igen. Feber igen, trött och slut.

Det var nu det började på riktigt...

Yrsel som gjorde att allting snurrade hastigt i högervarv började. Jag har många timmar liggande på soffan, försökte ändå sitta uppe så mycket som det gick. Tur att det finns väggar och möbler att ta fast sej i när man ska gå. Jag blev dessutom så fort trött av allt. Åksjuk har jag aldrig varit men se det blev mitt nästa steg. Nu kunde jag inte längre köra bil själv och det var pest och kolera att åka bil över huvud taget. 30 km/h det var maxhastighet, ändå måste vi stanna för att jag blev för illamående.

Remiss för skiktröntgen av huvudet- Arachnoidalcysta. Storlek 5x4x2 cm. Ingen åtgärd. Ej orsaken till min yrsel.

Utredningar på sjukhusets Öronklinik visade på ingenting. Ingen virus på balansnerven.

Specialistbesök på Neurologen. Doktorn där säjer att det är ett virus som troligen har fått fäste på balansen eftersom jag har migrän och inflammation i bröstryggen. Oklart hur länge det ska sitta i.

Idag, sex månader senare, kan jag inte se ljuset i tunneln. Nog har yrseln blivit bättre, men istället har jag ett konstant illamående med små triggers för att det ska bli värre:

- gå över golvet. Check. Illamående, måste stanna till.

-luta mej fram i stolen. Check.

-någon stöter i matbordet så det gungar till. Check.

-någon går på golvet. Check.

-min man vänder sej i sängen. Check.

-jag sträcker på huvudet för att se över något och ner igen. Check.

-borsta tänderna med eltandborste. Check! Man kan bli tokig!

Under tre veckors tid har illamåendet gjort att jag inte klarat av att promenera, igår kväll så gick vi upp till brevlådan och hem, sammanlagt 700 meter. Det tog en halvtimme. Jag trodde ett tag att jag skulle få ge upp då det blev allt för jobbigt. Fem steg, stå stilla, fem steg och stilla. Två steg, stilla, tio steg! Stilla. Jag höll på att frysa ihjäl.

Minnet sviker. Jag kan ha glömt vad vi pratar om innan slutet av meningen. Saker som mina barn berättar, går in och ut direkt. Jag frågar samma sak igen. Jag kan inte prata så länge med någon för då orkar jag inte prata, börjar sluddra och tappar bokstäver.

Hur ska detta sluta?

Jag upplever att jag inte får prata med min läkare på vårdcentralen ordentligt, hon är hårt pressad av många patienter och jag hinner inte med när hon ringer. Hur ska jag hinna berätta hur jag mår när hon bara har några minuter på sej? Jag har kontakt med en sjukgymnast som hjälper mej med övningar för att få balansen på rätt köl. Hon säjer träna och när det blir för jobbigt, vila och sen träna igen. Det gör jag.

Men hur ska jag bli av med illamåendet? Jag ska inte använda åksjuketabletter för då dövar jag det som ska tränas upp. Jag använder akupressurarmband mot åksjuka dagligen. Tar på mej dem när jag vaknar, väntar sedan tills jag mår lite bättre innan jag stiger upp. Min lillasyster rekommenderar ingefära, drick det i the. Jag har inte provat än..

Jag törs nästan inte tänka på hur livet ser ut just nu. Det ska gå över. Men det tar på. Från att ha haft ett fritt liv med egen bil och körkort. Möjlighet att stanna som jag ville efter jobbet och handla mat, kläder eller nåt annat. Gå på bio. Baka, städa och hänga upp nya gardiner..Promenera, jag har inte tordats gå ute ensam, Min man är borta 12- 13 timmar per dag så då har det varit mörkt när vi kunnat gå. Skillnaden mellan mörkt och ljuset från gatljusen har gjort att mitt huvud snurrar.

Nu vet jag knappt vad det är för månad. Jag har jul snart, samtidigt som jag ser att det är vår ute. Försöker tänka på att jag kan faktiskt plantera snart. Tomater i växthuset..

Hur ska detta sluta?