Måste bara få berätta om en sak som jag hakat upp mej på. Min kära svägerska har varit sjukskriven ett par månader runt jul förra året. Hon är ensamstående och bor i en universitetsstad så under några år bodde min äldsta döttrar i samma stad och de kunde umgås. Nu flyttade döttrarna tillbaka till norra landsänden för 1,5 år sedan efter avslutade studier och hon blev ensam igen. Jag förstår att hon tyckte det var tråkigt. Men mina döttrar tyckte samtidigt det var skönt att inte ha henne som kommenterade hur de klätt sej eller agerade mamma åt dem.Hon beordrade en att byta kläder. Är man vuxen så borde man få välja kläder själv. Om man då har tjocka strumpbyxor till shorts är det väl inte snyggt men det är deras eget val.. 

Nu så har hon jobbat i några månader efter depression, doktorns diagnos. Hon är ute och promenerar om dagarna hon är ledig, lyssnar på en talbok medans. Drömmer om att göra om köket i lägenheten så hon är på IKEA och studerar köken en par gånger i månaden. Drömmar måste man ha!

Förra veckan kollade de blodtrycket på jobbet för att hon kände sej yr, det var i överkant 160/100 så de skickade henne på akuten. Där var blodtrycket normalt men de sjukskrev henne i en vecka för att vila. Sedan dess har hon kedjesmsat oss alla, ringt alla och frågat samma sak. Oron var hög men jag tyckte det inte fanns fog i oron. Det kan ha varit tillfälligt pga en förkylning som höll på bryta ut tex. Sen började nästa vers. "Jag kan ju inte vara ute och gå!?!?" och "Vad ska doktorn säja ,jag kanske inte får operera mej igen för att blodtrycket är för högt" (fetmakirurgi). "Jag mister min kondition". Då kunde jag inte låta bli-jag sa att jag låg på soffan,nyvaken, för min del så orkar jag inte mer idag.

Jag har varit sjukskriven i 22 månader efter min hjärninflammation. Jag har inte kunnat gå på promenad på över ett år. Om jag försöker röra på mej så får jag feber. I sommar har jag legat i 6 veckor i förkylning och sedan blev jag sjuk igen efter en vecka i förkylning igen. Så låg motståndskraft har jag. Jag blir bara fetare och fetare, jag också. Men det finns bara JAG,MEJ OCH MITT för henne. 

Jag har faktiskt orkat köra bil några gånger. Jag kör inte om jag känner mej trött och jag hoppas att jag blivit ett snäpp piggare nu, det känns så. Men efter förra resan till stan så fick jag feber, 38 grader, igen.

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte! höra hennes gnäll.

Jag har nog med att försöka förstå mina gränser för vad jag orkar, så jag kan börja träna och få lite kondition igen och orka sitta med vid middagsbordet med familjen hela middagen.