Jag undrar om man verkligen ska se fram emot att bli ålderspensionär. De verkar ha det så hektiskt. Att man sen kan få säja vad som helst med ålderns rätt (?) det är en annan sida på myntet.

Delvis tror jag att det bottnar i att orken blir nedsatt, därför så skyndar man på för att hinna det man ska innan man får ta det lugnt en stund. För man har förtjänat att vila..

Omdömet blir nedsatt, så man kan både uttrycka sej väldigt plumpt. Att det sedan förvånande nog, verkar det som ibland, finns fler människor som rör sej i samma omgivning som de är en överraskning. För ibland tror man att en mötande bilist inte har en ratt i sin bil, eller också uppfattar de inte att det finns andra bilister "i verkligheten".

PÅ några korta dagar har jag fått mej berättat att jag är inget att ha. Det är sant. Jag ÄR verkligen inget att ha, jag är sjuk och duger bara till att klä mej och få i mej mat själv. (Det är egentligen tillräckligt glädjande för många som inte ens klarar det.) Men det är pga att jag inte kan hjälpa till attt förbereda och hålla i kalas för min 80-åriga mor. Min syster får ta död på sej.. Tack för den.

Jag har inte valt att bli sjuk. Jag fick influensa som ledde vidare till hjärninflammation och sen hjärntrötthet.

En bekant fick inte besked om en farbrors dödsfall pga att hennes föräldrar haft så mycket att göra att de inte hann ringa.. De hade åkt iväg och firat en som fyllde år.

Hon var jätteledsen. Fick reda på det via sociala medier dagen efter dödsfallet.

Nej, bäst att sparka av sej all självömkan och göra nåt annat än klaga.

Nu sitter jag här medelålders, sjuk, på väg att bli sjukpensionär pga min hjärninflammation som ledde till hjärntrötthet. Min tillvaro är begränsad till att vila för att orka med det nödvändigaste under dagen. Att ha en någorlunda tillvaro med det som människan behöver mest, den är nu väldigt begränsad.

Jag tillhör inte längre en grupp.. Familjen, ja. Men jag har inga vänner och inga jobbarkompisar längre. De enstaka tillfällen jag träffar mina fd jobbarkompisar är de väldigt trevliga och intresserade av hur jag mår, men ingen ringer mej utom min syster och hon ringer i stort sett dagligen. Hon är änka sedan några år och har inte haft idel solsken heller som ni förstår.

Mina barn försöker väl höra av sej också, åtminstone döttrarna. De har egna liv och arbetar eller studerar så de har fullt upp, det förstår jag. Yngsta dottern är en fullfjädrad tonåring, ena stunden god och glad och nästa "sprutar hon eld".

Maken förstår inte min situation, det är väl svårt att ta in. Men bara att ha två vid middagsbordet som pratar samtidigt det tar knäcken på mej. På natten snarkar han, så jag ligger vaken och tänker.

På det som fattas i mitt liv. På allt som jag skulle ha velat göra. Resan som jag drömt om, men aldrig kommer att bli av pga att jag inte orkar. På det som jag försakat för att min man skulle få som han ville (och inte kunde leva utan) och jag kunde ge upp det för att det inte var viktigt för mej. Nu sitter jag alltså här, ensam. För att jag valde familjen och då mina barn före allt annat. Maken har alltid haft sin största kärlek och älskarinna i jobbet, åtminstone upplever jag det så.  

Delvis får jag väl skylla mej själv som inte var tillräckligt pådrivande medan jag var frisk att vi skulle göra olika saker. Ta ett avbrott ifrån allt arbete och göra som normala människor och umgås med andra..

Men, det är som det är.. Kanske hellre så att det blev som det blev pga det. Syns man inte så finns man inte.

Det finns ingen trygghet i tillvaron just nu. Maken är arbetslös och själv är jag värdelös. Nu är han timanställd och jobbar när det behövs, så vi kan aldrig planera något direkt. Hur länge det dröjer innan han får ersättning från A-kassan vet vi inte heller. Hittills har det gått 2 månader och de har bara skickat ut nya papper att fylla i hela tiden.. Försäkring hit och intyg dit. De kan säkert hålla på så en par månader till.. Min man är inte direkt så duktig på att klara såna saker själv. Jag hoppas att han kan lära sej det nu. Min hjärna strejkar på obestämd framtid.