Jag undrar om man verkligen ska se fram emot att bli ålderspensionär. De verkar ha det så hektiskt. Att man sen kan få säja vad som helst med ålderns rätt (?) det är en annan sida på myntet.

Delvis tror jag att det bottnar i att orken blir nedsatt, därför så skyndar man på för att hinna det man ska innan man får ta det lugnt en stund. För man har förtjänat att vila..

Omdömet blir nedsatt, så man kan både uttrycka sej väldigt plumpt. Att det sedan förvånande nog, verkar det som ibland, finns fler människor som rör sej i samma omgivning som de är en överraskning. För ibland tror man att en mötande bilist inte har en ratt i sin bil, eller också uppfattar de inte att det finns andra bilister "i verkligheten".

PÅ några korta dagar har jag fått mej berättat att jag är inget att ha. Det är sant. Jag ÄR verkligen inget att ha, jag är sjuk och duger bara till att klä mej och få i mej mat själv. (Det är egentligen tillräckligt glädjande för många som inte ens klarar det.) Men det är pga att jag inte kan hjälpa till attt förbereda och hålla i kalas för min 80-åriga mor. Min syster får ta död på sej.. Tack för den.

Jag har inte valt att bli sjuk. Jag fick influensa som ledde vidare till hjärninflammation och sen hjärntrötthet.

En bekant fick inte besked om en farbrors dödsfall pga att hennes föräldrar haft så mycket att göra att de inte hann ringa.. De hade åkt iväg och firat en som fyllde år.

Hon var jätteledsen. Fick reda på det via sociala medier dagen efter dödsfallet.

Nej, bäst att sparka av sej all självömkan och göra nåt annat än klaga.

Nu sitter jag här medelålders, sjuk, på väg att bli sjukpensionär pga min hjärninflammation som ledde till hjärntrötthet. Min tillvaro är begränsad till att vila för att orka med det nödvändigaste under dagen. Att ha en någorlunda tillvaro med det som människan behöver mest, den är nu väldigt begränsad.

Jag tillhör inte längre en grupp.. Familjen, ja. Men jag har inga vänner och inga jobbarkompisar längre. De enstaka tillfällen jag träffar mina fd jobbarkompisar är de väldigt trevliga och intresserade av hur jag mår, men ingen ringer mej utom min syster och hon ringer i stort sett dagligen. Hon är änka sedan några år och har inte haft idel solsken heller som ni förstår.

Mina barn försöker väl höra av sej också, åtminstone döttrarna. De har egna liv och arbetar eller studerar så de har fullt upp, det förstår jag. Yngsta dottern är en fullfjädrad tonåring, ena stunden god och glad och nästa "sprutar hon eld".

Maken förstår inte min situation, det är väl svårt att ta in. Men bara att ha två vid middagsbordet som pratar samtidigt det tar knäcken på mej. På natten snarkar han, så jag ligger vaken och tänker.

På det som fattas i mitt liv. På allt som jag skulle ha velat göra. Resan som jag drömt om, men aldrig kommer att bli av pga att jag inte orkar. På det som jag försakat för att min man skulle få som han ville (och inte kunde leva utan) och jag kunde ge upp det för att det inte var viktigt för mej. Nu sitter jag alltså här, ensam. För att jag valde familjen och då mina barn före allt annat. Maken har alltid haft sin största kärlek och älskarinna i jobbet, åtminstone upplever jag det så.  

Delvis får jag väl skylla mej själv som inte var tillräckligt pådrivande medan jag var frisk att vi skulle göra olika saker. Ta ett avbrott ifrån allt arbete och göra som normala människor och umgås med andra..

Men, det är som det är.. Kanske hellre så att det blev som det blev pga det. Syns man inte så finns man inte.

Det finns ingen trygghet i tillvaron just nu. Maken är arbetslös och själv är jag värdelös. Nu är han timanställd och jobbar när det behövs, så vi kan aldrig planera något direkt. Hur länge det dröjer innan han får ersättning från A-kassan vet vi inte heller. Hittills har det gått 2 månader och de har bara skickat ut nya papper att fylla i hela tiden.. Försäkring hit och intyg dit. De kan säkert hålla på så en par månader till.. Min man är inte direkt så duktig på att klara såna saker själv. Jag hoppas att han kan lära sej det nu. Min hjärna strejkar på obestämd framtid.

Måste bara få berätta om en sak som jag hakat upp mej på. Min kära svägerska har varit sjukskriven ett par månader runt jul förra året. Hon är ensamstående och bor i en universitetsstad så under några år bodde min äldsta döttrar i samma stad och de kunde umgås. Nu flyttade döttrarna tillbaka till norra landsänden för 1,5 år sedan efter avslutade studier och hon blev ensam igen. Jag förstår att hon tyckte det var tråkigt. Men mina döttrar tyckte samtidigt det var skönt att inte ha henne som kommenterade hur de klätt sej eller agerade mamma åt dem.Hon beordrade en att byta kläder. Är man vuxen så borde man få välja kläder själv. Om man då har tjocka strumpbyxor till shorts är det väl inte snyggt men det är deras eget val.. 

Nu så har hon jobbat i några månader efter depression, doktorns diagnos. Hon är ute och promenerar om dagarna hon är ledig, lyssnar på en talbok medans. Drömmer om att göra om köket i lägenheten så hon är på IKEA och studerar köken en par gånger i månaden. Drömmar måste man ha!

Förra veckan kollade de blodtrycket på jobbet för att hon kände sej yr, det var i överkant 160/100 så de skickade henne på akuten. Där var blodtrycket normalt men de sjukskrev henne i en vecka för att vila. Sedan dess har hon kedjesmsat oss alla, ringt alla och frågat samma sak. Oron var hög men jag tyckte det inte fanns fog i oron. Det kan ha varit tillfälligt pga en förkylning som höll på bryta ut tex. Sen började nästa vers. "Jag kan ju inte vara ute och gå!?!?" och "Vad ska doktorn säja ,jag kanske inte får operera mej igen för att blodtrycket är för högt" (fetmakirurgi). "Jag mister min kondition". Då kunde jag inte låta bli-jag sa att jag låg på soffan,nyvaken, för min del så orkar jag inte mer idag.

Jag har varit sjukskriven i 22 månader efter min hjärninflammation. Jag har inte kunnat gå på promenad på över ett år. Om jag försöker röra på mej så får jag feber. I sommar har jag legat i 6 veckor i förkylning och sedan blev jag sjuk igen efter en vecka i förkylning igen. Så låg motståndskraft har jag. Jag blir bara fetare och fetare, jag också. Men det finns bara JAG,MEJ OCH MITT för henne. 

Jag har faktiskt orkat köra bil några gånger. Jag kör inte om jag känner mej trött och jag hoppas att jag blivit ett snäpp piggare nu, det känns så. Men efter förra resan till stan så fick jag feber, 38 grader, igen.

Jag orkar inte, orkar inte, orkar inte! höra hennes gnäll.

Jag har nog med att försöka förstå mina gränser för vad jag orkar, så jag kan börja träna och få lite kondition igen och orka sitta med vid middagsbordet med familjen hela middagen.

Nu har jag blivit kvitt min sommarförkylning och mått något bättre sedan i torsdags förra veckan. Påföljden är att jag är uppe mer dagtid, blir tröttare och sover oroligt och få timmar på natten. Drömmer mardrömmar så jag vaknar och inte kan somna om.. Jag har svårt för att somna på dagen just nu, fast jag skulle verkligen behöva det. Vilar ändå. Jag har inte ork att göra något, så jag har inte gjort mer, bara varit i upprätt läge under fler timmar på dagen.

Vad det ska bero på att jag får sämre balans fast jag känns piggare? Det brukar vara ett tecken på att mitt huvud är för trött. Nu har jag vinglat omkring här hemma redan på morgonen, Du! Jag tror jag har det! Jag har sovit, men för lite när jag vaknar och därför orkar inte mitt huvud med och jag har sämre balans. Den negativa spiralen fortsätter med att när jag inte kan somna matas min hjärna på med fler och fler intryck.
En förbättring som jag känt av sedan jag blodtappats (för hemokromatos) är att jag är mindre dimmig i huvudet, känns klarare i tanken. Men inte mindre trött. Fast jag borde ha blivit piggare och fått mindre ont i kroppen.
Såg på tv igår- "Sveriges bästa äldreboende" och längtade tillbaka till jobbet. Det är sant att jobba med äldre är en gåva, man får så mycket tillbaka. Just nu känns det omöjligt att jag ska kunna jobba, när det blir för mycket med tre personer runt matbordet. Så idag har jag varit lite smådeppad, i min ensamhet.  Aldrig är jag nöjd;)

När man blir uppringd på utsatt tid från ex.vis vårdcentralen. När det händer! Idag fick jag vänta tre timmar efter uppgiven tid på att bli uppringd..Nu är jag ändå hemma pga sjukdom men jag vill kunna vila/sova för att bli frisk.Folk som gör sitt jobb. Beställt verkstadstid för att fixa en skada efter att ha blivit påkörd av en smitare. Verkstadskillen som tog korten och gjorde anmälan gjorde helg innan han registrerat vårt ärende så därför fick vi aldrig nån tid, inte pga semestern och lite folk på verkstan som vi trodde.Fick träffa en trevlig läkare i alla fall i förra veckan. Han sa att mina vattenblåsor på kroppen är virusorsakade,(efter min 6 veckors förkylning) men att om de finns kvar efter 3-4 veckor så ska jag ta ny kontakt. Sedan så peppade han mej med att min hjärntrötthet ska nog gå över, den är också orsaken till att jag har ont i musklerna. Jag lär mej nytt varje gång..

Idag så hälsade min 88-årige svärfar på. Lika oförstående över att jag är sjuk som tidigare.Svärfar hade godheten att berätta för mej om en man, yngre än han, som inte kunde gå utan krycka och nu inte kunde köra bil. Det kan hända oss imorgon! sa han. Om han nån gång inser att det hände mej redan för 1,5 år sen så kanske han kan låta bli att berätta såna saker. Sedan följde berättelser på hans jämnåriga som det var så synd om för att de var sjuka. Stort framsteg för honom att inse att det finns sjukdom och inte bara lathet. Men imorgon så har skivan fastnat i nåt nytt läge igen. Då får jag väl försvara den dementa svägerskan igen, hon är sjuk och rår inte för att hon är som hon är, m.fl m.fl. 

Jag hade blodtappats igen i förrgår= utslagen resten av kvällen på soffan. Igår huvudvärk och idag illamående och huvudvärk. Klassiska symptom på att hjärnan är för trött. Måste ligga och vila, tyst och blunda. Då mår jag bättre sedan.

Pratade med min far igår om en sommarstuga som vi har haft gemensam tidigare, de skulle upp inför en besiktning av skorsten han och mamma. Han har bråkat mycket på oss för att ingen av syskonen är uppe där och utnyttjar den. Men det tar 4 timmar i bil dit. Sen så ville jag sälja den då inte mamma och pappa ville åka upp, men DÅ gav de mina systrar var sin andel i stugan och vips var problemet löst! De hade ingen del i den utan det var vårat ansvar. Hallå?? Jag och min familj kunde inte använda den pga att vi var mjölkbönder och inte fick ledigt! Varför ska jag då behöva ha kvar den och inte ens bli tillfrågad om jag ville rå om den med mina syskon!

Nästa grej- mina systrar och mina föräldrar bor i samma by. Jag har en timmes bilkörning till dem.Tillfället gavs att mina föräldrar fick köpa en sommarstuga invid ån, där jag och min lillasyster tillbringat en stor del av vår uppväxt. Då gav de mina systrar hälften var i den stugan. Inte frågade de mej då heller om jag ville ha del i den. Den kunde vi faktiskt ha åkt till, det är drygt en timmes bilväg bara och man kan åka hem igen samma dag.

Nu så har vi avvecklat jordbruket pga sjukdom. Jag har drabbats av en mycket begränsande sjukdom efter det och nu är det väl tveksamt om jag skulle vilja ha en del i den stugan. Orkar inte med resan ens dit.

Men.. Idag sa min lillasyster att det var pga att vi inte hade TID att vara där, som inte vi fick bli delägare. (Vem hade sagt det? Inte vi. Vem frågade om vi ville? Ingen!) Vi var ju hemskt välkomna att vara där så mycket vi ville sa hon. Jag sa att det kommer inte att ske. Jag tänker inte tränga mej in i deras stuga.

Det räckte med att när vi nån gång fick ledigt så kunde vi aldrig åka till vår egen sommarstuga, för då var deras familjer eller vänner eller bekanta där, fortfarande utan att vi blivit tillfrågade om vi skulle upp. Det hände flera gånger och jag tänker inte bli som de.

 >Jag orkar inte.. Jag orkar inte..<

Känns som det enda jag gör nu, när jag bloggar, är gnäller. Men det är bättre att jag gör det här än hemma. Just nu är jag så under isen att det är jobbigt. Jag orkar inte med att folk pratar och far runt här hemma. Våra älskade barn är hemma i en vecka och det blir extra ljud och rörelse av det. De är uppe på nätterna så vi ser inte till dem före lunch. Jag är så trött efter 4 timmar, utan att det behövs vara fler än jag och maken vakna, att jag måste gå och sova. Problemet är bara att jag redan då har blivit övertrött och minsta ljud är som ett dån i mitt huvud.

Idag så brast det för mej och jag bara grät och grät. Sonen tröstade mej, men det är svårt när jag inte ser någon ljusning efter en 5 veckor sämre period. Just nu känns det som jag bara blir sämre och inte bättre. Nu har det gått 1 år och 8 månader sedan jag blev sjuk, jag hade inte trott att jag fortfarande skulle sitta här nu och i detta skick. När jag skulle försöka vila, så fick jag ta på mej öronproppar OCH hörselkåpor annars gick det inte stänga ute alla ljud. Men jag kunde somna i alla fall och nu så har jag gått upp till sovrummet igen. Jag tänker inte sitta nere med de andra för då orkar jag inte imorgon heller. Jag hoppas att jag inte kört slut på mej redan för resten av veckan.

Vissa dagar så mår jag långt ifrån bra. Idag är en sådan dag. Förutom mitt "vanliga" bekymmer med hjärntröttheten så har jag efter en långvarig förkylning nu fått små vattenblåsor på kroppen, lite här och där. Det kliar ibland så infernaliskt! Det har triggat igång min värk i ryggen och i bröstkorgens muskler, så jag känner mej mer död än levande just nu. Men det är väl fel uttryckt. Jag vet att jag lever för det känns i hela min kropp just nu.

Totalt handikappande är det i alla fall. Ingen ork och ingen som helst ljusning i sikte. Idag tror jag på det de sa på Neurorehab att 25% arbete kan jag kanske klara i framtiden, efter en lång vandring tillbaka med en långsam upptrappning av arbetstiden. Med början med 1 timme per vecka eller var det per månad? I alla fall så skulle jag jobba så i nån månad innan jag trappade upp ytterligare. Men just nu jobbar jag i 5 minuters pass, ett per dag, varje dag då jag ska göra nånting. Allt från att torka spisen till att rensa ogräs. Jag tänkte utöka det en dag och dammsuga köket också men det knäckte mej. Det värsta är att det håller i sej så länge. Risken är att jag får nån infektion ytterligare tack vare det.