Inne i en sämre period. Trött, trött. Känner att jag har fått sämre balans igen, hoppas det beror på att jag har en förkylning i kroppen så det snart ger med sej igen eller då är det pga att jag varit i farten för mycket i vår (mest sjukresor). Hittills så har jag varit 5 gånger och tappats för mitt höga järnvärde också och det är slitigt, konstigt att det ska göra av sej så mycket. Men det är klart, bara att sitta i entren och vänta på att få anmäla sej med en hög ljudnivå och ljusbild som också är fel (för mej) och dessutom folk som rör sej hela tiden. Det blir rörigt för lilla huvudknoppen. Sen väntan på mottagningen, samma sak där folk som pratar, fönster som ljuset strömmar in genom och sen hela tiden rörelse omkring mej. Själva tappningen är inte problemet, jag har inte känt av det direkt. Den tar en halvtimme med provtagning före och jag får ligga ner i ett rum med bara en person som sitter bredvid mej och sköter jobbet. Sen är det väntan igen för att få komma mej hem igen. Det brukar bli en timme i samma entre med ingen möjlighet att vila. På med stora mörka solglasögon och peta in öronpropparna så långt det går. Väl hemma så är det bara att lägga sej på sängen. Sist somnade jag med ena handen under mej, vaknade och den var helt bortdomnad. Jag måste ha varit helt utslagen som inte rört mej ur fläcken.

Några positiva saker:

-Förlängningen av sjukskrivningen i 6 månader gav en förlängning av färdtjänst i 6 månader också, doktorn skickade intyget direkt på kommunen så jag behövde inte göra något.

-Vädret! Jag har dessutom lyckats undvika att bränna mej då jag suttit ute.

-Hittade ett gammalt bord i en annons som maken ska hämta imorgon, precis lagom att ställa telefon och radion på och samtidigt stort nog att kunna använda som avlastningsbord eller rent av bakbord med en extra skiva på.

-Köpte dessutom en äldre sängram och kunde lägga extrasängarna i så de kanske ligger skönare våra nattgäster, utan att dynorna glider isär på natten=) Passar dessutom perfekt att ligga i då jag är trött på dagen, ingen telefon som stör.

-Fått tillbaka min gamla sjukgymnast så det blir att ta nya tag! Nu kan de dessutom ha teamträffar med läkaren eftersom de är under "samma tak".

Jaha. Nu sitter jag här. Igen. Sömnlös.

Nu var jag trött redan före nio ikväll, men dottern har varit borta i helgen så när maken hämtat hem henne så ville jag hinna se henne en stund också. Påföljden blev att jag inte kom mej i säng. Det fungerar liksom inte när jag blir FÖR trött. När jag sen fick kroppen att lyda igen så gick jag och la mej. Men då låg jag vaken och kunde inte komma till ro. Mörkt i rummet, öronproppar, men det hjälper inte mot övertrötthet.

Jag har varit fruktansvärt trött länge nu. Varje försök att vila eller sova på dagen har jag tagit tillvara på. Men.. Dessa evinnerliga telefonförsäljare! Jag var tvungen att fråga en av dem -Varför ringer du mej? Svaret var för att du är kund hos oss. -Ja, sa jag. Men VARFÖR ringer du mej? Jag vill verkligen inte prata med någon. Jag har fått en hjärnskada av en influensa för 1,5 år sedan och jag ORKAR VERKLIGEN INTE PRATA med någon! Han blev väldigt tystlåten. Fast jag kunde eventuellt få ut något på någon försäkring sa han. Jag bad honom skicka papper åt mej om det i så fall. Sen kravlade jag mej tillbaka till soffan.

Jag har hängt för fönstren och stoppat öronproppar i öronen, skruvat ner ljudet till ett minimum för att ha "lite sällskap" mitt i eländet. Då somnar jag enklast har jag märkt. Är det alldeles tyst så hör jag alla kringljud som finns. nackdelen är att då har jag telefonen i närheten.

 Fast en dag var det den nya kuratorn som ringde och väckte mej när jag hade somnat framför tv-n. Det är dags för ett nytt möte med försäkringskassan, doktorn och min chef. Jag skulle få träffa den  nya kuratorn först så att hon skulle kunna hjälpa mej att göra de andra införstådda i hur min situation ser ut idag. Jag tänkte göra en lista på hur min vardag ser ut, MEN JAG ORKAR INTE TÄNKA. ALLT ÄR SOM SIRAP I HUVUDET. Så det känns tungt. Så här illa har det inte varit på väldigt länge. Jag måste ringa på Neurorehab imorgon och höra om de kan hjälpa mej på något vis.

Det är så typiskt. Nu hade jag somnat och sovit en halvtimme. Men jag är så lättväckt! Speciellt då jag är för trött. Nu pratade maken och dottern med varandra i vardagsrummet och jag vaknade. Det spelar ingen roll att jag har öronproppar i öronen och de är på andra sidan huset. Så nu får jag sitta uppe och roa mej med annat i några timmar tills jag kan somna om, för se det går inte heller. När jag blivit väckt är jag vaken! Så har jag alltid varit och lär nog förbli det också.

Nu har jag varit extremt trött och slut i flera månader, känts som ett mörker utan slut. Det har tagit på att resa till och från Neurorehab men informationen och de nya vännerna med samma diagnos vill jag inte vara utan. Personalen som jobbar där är fantastisk! Oavsett hur gnälliga vi var över våra liv och tillkortakommanden så fick vi en klapp på axeln och blev sedda. Vi fick hjälp att inse att detta handikapp är för livet men att vi kan må bättre än vi gör idag om vi bara lär oss hantera det.

Nu så sitter jag här och illamåendet har slagit till ordentligt. Säkert kommer det sej av att min kropp skriker på sömn men jag kan inte somna om! Det är som att jag blivit skrämd och jag reagerar med att försöka fly när jag vaknar så där. Då får jag hitta på något som distraherar mej så att jag kan gå och lägga mej igen.

Med störningarna i sömnen kommer sen mardrömmarna, det håller på tills jag har blivit mindre "grundtrött". Det är som en ond cirkel.