Nu har jag packat och gjort mej klar för att åka iväg till min första lektion i Hjärnskolan. Eftersom det tar på krafterna så ska jag sova över en natt innan. Det som fascinerear mej är storleken på min packning.  Under min förra semester då rymde jag en veckas packning i en ryggsäck, det var för mindre än två år sen, men nu så har jag en liten resväska!?

Visserligen har jag extra ombyte med mej, men necessär och det nödvändigaste tar plats. Sen kudden. Jag måste ha min egen kudde. Men jag hade den med mej förra gången också?? Undrar vad detta väskmonster egentligen har i sej?

Jag var SÅ stolt när vi åkte på kortsemester, vi flög inrikes och med två olika flygbolag , så hade jag stoppat den lilla resväskan i den stora med baktanken att rymma det vi handlat under semestern i den stora på väg hem. Eftersom ett bagage ingick i priset dit och två hem, kändes det genialt! (Tycker i alla fall jag.) Det var faktiskt nästan så att vi inte rymde allt i den stora väskan på väg hem eftersom dottern fått en massa kläder av släkten på plats.

Speciellt vinterkläder tar stort utrymme. 

När jag var barn och rymde hemifrån så rymdes allt i en liten filt, försökte knyta den på en pinne som jag sett på TV också. Men klart, den resan slutade 25 meter från huset och sen satt jag och blängde på det för att någon skulle se min beslutsamhet att flytta hemifrån och hindra mej.

Åter till dagens packning- tur den går på hjul väskan. Då kan jag åtminstone släpa den efter mej.

Dags att ta en vilopaus så jag orkar med två timmar i bil.

Igår så hade min make ett utbrott,igen. Jag begriper inte varför han får så konstiga ideer. Nu så var dotterns pojkvän en potentiell massmördare som, när han skulle hälsa på, inte fick komma hit och absolut inte sova över. Till saken hör att det är ett avsevärt avstånd mellan där vi bor. Så då får han åka nattåg hit och hälsa på i närmaste stad ett par timmar och sen åka nattåget tillbaka. Det faller på sin egen orimlighet!

Det finns inga ursäkter för ett så dåligt uppförande. Dessutom är det han som ska vara familjens överhuvud, jag är inte i skick att sköta den biten.

Det är en verklig prövning detta. Jag är sjuk, maken tokig och dottern tonårsrebellisk.

Bäst att lägga mej och sova en stund, måste fylla på batterierna tills de kommer hem och allt snurrar igång igen.

Alternativ 2- packa en väska.

Ibland undrar jag varför allting bara faller över oss? Är vi för snälla eller bara dumma? Under årens lopp har vi "samlat på" udda människor omkring oss. Jag tror att det är eftersom vi har varit tillåtande och inte dömande som familj. Våra barn har alltid varit med alla på skolan, har någon varit utanför så fick de vara med dem. Det har varit både givande och jobbigt ibland. Men nu hade jag oturen, jag menar faktiskt oturen, att träffa en fd jobbarkompis på stan en dag när jag varit till tandläkaren, för andra gången i mitt liv hade jag tagit bedövning eftersom jag var rädd att det inte skulle gå annars med min "åksjuka" som triggades igång av bara tandborstning. Nog om det, det gick bra.

Men- nu träffade jag henne precis den dagen. Hon är sjukpensionär pga en psykisk åkomma och har svårt att ta in vad man säjer. Nu kunde vi inte fika tillsammans eftersom jag var bedövad, så istället ville hon att vi skulle träffas en annan dag. Det är svårt eftersom jag är sjuk och inte mår bra av att åka bil, svarade jag. Det gick inte förklara för henne att jag inte har ork att göra mycket mer än att vara på benen varje dag. Hon började ringa, jag orkar inte prata i telefon med någon särskilt länge. Det tar för mycket på krafterna. Så.. Jag fick en brevvän. -SUCK-

När jag inte svarar på brevet inom rimlig tid så ringer hon.

Jag har inte hemma frimärken och måste posta brevet i stan så det blir inte lättare.

Oavsett vad jag skriver så har hon haft något liknande. Tror inte man kan jämföra virus på balansnerven med en förvärvad hjärnskada av virusencephalit. Att hon sen kunde ta åksjuketabletter i två dagar och bli kvitt både illamåendet och yrseln var väl bra men det är inte samma sak för mej!

Det blir ytterligare något som tar min energi och den är redan för liten. Skrev brev tillbaka och förklarade att jag ska på Neurorehab nästa vecka och under de närmaste två månaderna ommer jag att vara utmattad av de besöken. Det tar 1-1½ vecka att återhämta sej från den resan och då är det dags att åka ner igen.

Vi får se om hon låter mej vara. Det går verkligen inte in det man säjer.

Vaknade med rejäl huvudvärk dagen efter den stora urladdningen. Pratade med maken om vikten att inte bråka när vi ska sova. Hoppas det fastnade nu då.

Dottern har varit lugn och harmonisk då vi varit ensamma hemma. Men hon är i värsta tonårsåren just nu, med en fot i barndomen och en i vuxenvärlden. Jag har försökt förklara för henne att hon inte ska ha så bråttom att bli stor. Hon klär sej utmanade och sminkar sej dagligen, även när hon bara är hemma. De flesta vuxna längtar tillbaka till att vara barn eller unga igen. (Speciellt när de är sjuka.) Du behöver inte ha så bråttom in i vuxenvärlden! Njut av att vara barn ett tag till, tids nog hinner alla vuxenlivets krav i fatt dej!

I ärlighetens namn så inte är det alla måsten som de längtar till utan det roliga som de kan få göra. När de dessutom svänger i åsikter mellan ytterligheterna så är det svårt att hänga med.

Jag har i alla fall sovit en och en halv timme idag, så nu känns det lättare att leva. Fått förlängt färdtjänst i två månader till också, ska in med ett läkarintyg innan möjlighet till nästa förlängning. Jag hoppas på att vara pigg nog att köra själv snart. Men med facit i handen så har jag inte mått bra de senaste två veckorna och då har jag ändå gått in för att vila. Men nattsömnen har svikit mej, av olika anledningar. Jag har alltid haft svårt att somna och det blev inte bättre när jag blir övertrött mycket snabbare och att det dessutom kan skifta på en sekund.

Dagen började med att maken skulle skotta efter gårdagens oväder sedan skulle vi åka till stan och handla. Vi kom inte ner till stan före halv två. Jag hann inte sova eftersom jag inte visste hur länge det skulle dröja innan vi skulle åka, försökte vila i alla fall. Pratade i telefon med en av döttrarna som ringde.

När vi sedan åkte ner så kände jag att jag var på gränsen till att klara av det idag, sa till maken att idag orkar jag inte med mer än att handla (om ens det). Inga andra utsvävningar.

Redan på första affären försvann maken medan han letade efter socker.( Han hade hittadt någon att prata med.) Jag handlade så gott det gick, betalade och packade det jag handlat och gick mot hissen. Ringde honom och sa att jag var klar och går till bilen nu.

Sedan var det tre ställen kvar.(Ingen har sagt att jag är klok.) Men vi kom oss hem med nästan allt på listan.

Väl hemma så tinade vi köttfärs och jag skulle få vila, men försökte mej på att ladda mp3-n via datorn först. Då kom sonen hem på besök. Två månader sen sist! Ringde efter maken som var ute med traktorn igen. Vi drack kaffe innan han och hans kompisar åkte hem ca 30 mil.

Maken gjorde middag åt oss, blev en sen middag idag. Jag fick en stunds vila i soffan innan mat.  

Innan kvällen var över så bråkade han med yngsta dottern om datorn och mobiltelefonen, precis innan vi skulle sova. Så dagen idag har jag inte fått vila som jag skulle, utan fått tulla på mitt uttömda förråd. Det kommer att sluta i förskräckelse. Skilsmässa? Depression? Jag vet inte.

Jag är bara ett tomt skal som inte klarar av ens det nödvändigaste. Jag kan inte fortsätta vara den som ska hålla familjen enad. När dessutom yngsta dottern gör uppror med en energi som kan välta en hel stad så vet jag inte hur det ska gå.

Jag orkar inte höra deras skrikande, det blir bara för mycket.

När jag försöker förklara att jag ÄR SJUK och att de inte kan hålla på så eftersom jag inte klarar av varken deras högljudda rop eller känsloanstormningen, men det gör ingen skillnad. Det enda som händer är att jag får mindre och mindre vila och sömn. Mer och mer att grubbla över.

Men det brukar lugna ner sej, bara vi fått sova..

Fy vad det blåser! Det värsta är att jag kan inte stänga ute ljudet ur mitt huvud. Det bara vibrerar i huvudet.

Jag var tvungen att gå undan till datorn och skriva för att inte skrika rakt ut när dessutom maken sitter i telefon. Halvdöv som han är så pratar han inte tyst och hans syster i andra änden hör jag oxå!? När han dessutom harklar sej hela tiden så känns det som mitt huvud vill explodera.

Maken släppte ut hunden och han är som bortblåst. Inte meningen att vara rolig.

Det har blivit tokigt i veckan, jag har sovit dåligt och maken har fått jobba ständig natt i 3-4 veckor, så att få åka till stan och handla har varit svårt. Detta eftersom han fått order dag för dag, vad eller vart han ska köra, pga att den lastbil han är stationerad på brann för 3-4 veckor sedan.

Jag avbokade sjukgymnasten igår eftersom jag inte orkar med fler resor till stan än två per vecka. Nu skulle den andra resan ha gjorts idag för mjölken är slut. Vi handlade för en vecka sen sist, men jag ville inte handla ensam med färdtjänst, det är mycket svårare. Det går,men det blir ofantligt mycket jobbigare.De har dessutom lagt ner "min" affär så jag är tvungen att lära mej hitta i en ny, blir inte lättare att handla då i en större och i mina ögon mer opersonlig affär. Förut kunde man be om hjälp för jag kände personalen och de kände mej. I den stora affären fick jag inte ens hjälp i den bemannade charken! Stod där med min kölapp framför disken och hon bara sprang förbi hela tiden, hejade i förbifarten och försvann. Jag stod kvar där tills jag började svaja, sen gick jag. Det tär på resurserna att söka och sen packa allt, till sist vänta på taxin i en rörig miljö. Jag hatar att ha detta handikapp!

Hoppas det känns bättre snart, för nu börjar min ork ta slut.

Idag känner jag mej lite gnällig. Inte så jag tycker synd om mej själv men bara allmänt deppig över livet. Jag har haft svårt att somna på kvällarna flera gånger nu. Delvis för att jag är orolig över någon av barnen eller ovisshet över något annat. Om jag då dessutom inte går i säng innan jag blivit övertrött så är jag körd. Inatt somnade jag efter halv två. Vaknade kvart i sju. Gick upp men efter att ha varit trafikvakt i ytterdörren för hund och katt så gick jag i säng igen. Sov två timmar till.

Yngsta dottern är förkyld. Hon har mer ont i ryggen och huvudet men medicinen som doktorn skrev ut hjälper henne inte. Hon halkar efter i skolan både pga sin egen sjukdom samt min. Men nu fick vi tag i hennes lärare som hon mailade för en vecka!? sedan, han hade inte kommit ihåg att skicka svaret utan det blev kvar i utkorgen. Så det löste sej.

Funderar hur jag ska få ett mer innehållsrikt liv? Det blir så tråkiga dagar när man börjar tänka på allt jag inte kan och det jag vill göra. Arbetet som jag kanske inte kommer att klara av igen. Vad ska jag göra då? Kommer jag bara att klara av att jobba 25% i framtiden som de säjer?

Drömmen att kunna köra bil till jobbet och sedan handla på affären innan jag kör hem, den lever!

Sovit dåligt i två nätter. Ligger vaken och grubblar, över livet, framtiden och vad som jag inte klarar av längre.

Efter besök på vårdcentralen så beställde de resa med Reseservice. Väntetid- 1,5 timme. Det går inte!! sa jag. Jag orkar inte vänta så länge.Jag ringer min man. Han hämtade mej och jag fick komma hem en timme snabbare än med taxi.Då var jag så vinglig av trötthet att jag hade problem att hänga upp min jacka. Stöp i säng. Sov två timmar och en kvart.

Tror ni inte att då hade Reseservice inte avbokat min hemresa som de sagt, utan taxin letade mej och ringde och sökte mej. Jag ringde detta Reseservice, som snart har förkortat mitt liv med flera år, och frågade om min resa stod kvar?

-Jodå.

-Men den blev ju avbeställd?! Jag sa till kvinnan i telefon att jag vill inte stöta mej med taxi eftersom jag är i beroendeställning av dem. Nu måste ju jag ringa och be dem om ursäkt!

- Nä, det ska vi göra! Men de får betalt för framkörning och att de letade dej ändå.

S-U-C-K        Hon lät trovärdig, så jag hoppas hon ringde taxi.

Nästa orosmoment:

Min dotters bokklubb. Avbeställde ett paket i november och sen blev det sej inte likt. Inget månadsbrev kom, kunde inte avbeställa nästa eftersom minnet sviktar. Paket i brevlådan. Kontakt med företaget. Skickar retursedel. Nästa månad- paket. Va?! Nej, jag hade inte sett/fått månadsbrevet eftersom det låg i det oöppnade paketet! Dumma hjärna!!

Mailar igen. Avbeställer nästa paket direkt och säjer upp prenumerationen.

Nästa månad igen. Paket!?

Aaargh!

Ligger vaken. Mailar två mail inom ett dygn om samma sak. Fungerar mailen?

Ringer till slut, fast jag bara gråter idag.

Kvinnan på förlaget säjer upp prenumerationen och skickar två retursedlar. Tack!

Jag vet inte hur man gör för att returnera annars. Min hjärna kopplar inte ihop det.

Beställt paket förra helgen från en postorderfirma. Leverans 3-5 arbetsdagar. Men det betydde plus postens leverans 3-5 dagar.. När ska jag till stan igen? Varför i himmelens namn kan inte brevbäraren få leverera paket? Förr fick de det men de har väl bytt namn på linjen så det inte är lantbrevbäring längre.

Jag är nog Negativa klubben idag.

Min dotter säjer att världen är inte anpassad efter personer med handikapp.. Kognitiva gruppen kommer nog att kunna ge mej hjälp. Höra vad de andra gör och diskutera lösningar. (Hon är klok, min dotter)